Måndag
Ännu en ångestladdad dag med inre oro som kliar i magen och ända ut i fingertopparna.
Jag gick upp, rastade hunden, åt frukost och klädde på mig. När det var dags för det sista fixet innan skolan brast det. Igen! Jag får panik. Kan inte gå ut. Jag vill bara lägga mig i ide tills tiderna blir bättre. Det blir inte bättre om jag ger upp men jag är less på att kämpa och hoppas när det inte händer något. Jag tar ett kliv fram sen två tillbaka. Hade det inte varit för min familj, min pojkvän och mina närmaste kompisar hade jag givit upp för länge sen. Förut gjorde jag det för min skull men nu känns det som att jag driver på för alla andras skull. Jag lever på andras hopp. Mitt hopp har försvunnit för länge sen.
Min högsta önskan är att kunna gå upp på mornarna, ta mig till skolan och genomföra alla tråkiga rutiner som så många andra.
