hoppochliv

Tror många har känt som jag. Att man är ensam i ett rum fast det är fullt av människor. Inte minst här i Gävle har jag kännt så. Det är verkligen inte lätt att hitta vänner man verkligen kan lita på. Många (inte alla) är så inskränkta här och släpper inte in någon för de har redan sitt ”gäng” och är rädda för att släppa in nya. Ibland känner jag mig verkligen som en utomjording.

Jag har träffat väldigt många nya människor sen jag flyttade hit. Har fått många riktigt bra vänner som jag trodde skulle finnas med mig i både med och motgångar. Men riktigt så var det inte. Så fort det blir jobbigt flyr folk. Det som sårar mest är när folk säger saker de inte menar. Jag blir hellre sårad av sanningen än glad av en lögn. Sanningen kommer alltid fram ändå.

Jag har alltid trott på att människan är god. Att den med hårdast yta faktiskt kan ha en själ och hjärta. But you all prooved me wrong. Det finns människor som njuter av att såra andra. Det finns dem som ständigt gör saker enbart för sin egen vinnings skull.

Jag känner att jag sakta men säkert bygger en mur runt om mig. Jag tycker inte om det. Jag vill kunna lita på folk. Jag vill kunna öppna mig och dela med mig av mig själv till andra. Jag har alltid varit en pratkvarn som älskar att träffa nya människor. Jag har alltid rykt på axlarna och förlåtit. Men vad tjänar det till att jag anstränger mig och ger en bit av mig själv när andra kastar det i soptunnan?

Det här gör mig så less och förvirrad!


Tack för mig, hej!